Våra guider, Sofia och Bea, båda jättetrevliga, enormt kunniga och proffsiga tjejer, introducerade oss varsamt, med både humor och kärlek, för de sex vargarna i hägnet.
Inför mötet fick vi tre förhållningsregler ”för vår och vargarnas säkerhet” - för även om de här vargarna är vana vid besök av människor så måste man inse att man är där på deras villkor – inte för att bli underhållen, utan för det storslagna i att få komma dem så nära...

Kom ihåg att ni är här på vargarnas villkor!
Som okänd besökare bör man redan från början utstråla lugn och vänlighet. Det sker bäst genom att man ”intar en låg profil” dvs. sätter sig på en sten eller trädstam på marken och lugnt låter vargarna komma fram och hälsa. Och hälsar det gör de genom att slicka er i ansiktet, företrädesvis i mungiporna... Att stå upprätt, eller börja gå mot en varg eller se den stint i ögonen, uppfattas som fientligt eller i varje fall oroande och kan utlösa ett oönskat beteende... En hastig rörelse eller ett starkt ljud är också sådant som kan skrämma vargen och bör därför undvikas.
Om någon skulle råka bli ”omkull-hälsad” av en varg behöver ni inte bli rädda – men det är bra om ni sätter er upp genast – för om ni ligger kvar på marken så lockas de andra i flocken dit – tumult kan uppstå och man kan i värsta fall få 6 gånger 50 kg varg över sig. Värre än så blir det inte. Att flocken samlas runt – eller ovanpå – någon som ligger på marken beror på nyfikenhet, inte av hunger..... De får sina måltider regelbundet var tredje dag och är inte intresserade av mat och de ser INTE besökare som bytesdjur. Skulle man höra ett rytande eller vrål bakom ryggen så är det ingen anledning till panik. Det gäller inte besökaren utan är alltid ”inre angelägenheter” och rangstrider vargarna emellan.

Vargarna är nyfikna och ”tjuvaktiga”!
Håll hårt i era kameror för vargarna gillar att knycka allt de kommer åt... och har de väl fått tag i något, så är det deras byte och det lämnas inte tillbaka frivilligt... och framför allt inte i samma skick som innan....
(Här visade Sofia upp något som en gång varit en kamera men som nu mest liknade en igelkottunge eller en nåldyna....)

Bara flockledaren får ”läxa upp” en varg!
Om en varg försöker knycka något, eller börjar dra i dina kläder, så ska du inte säga till den själv.
Man kan huta åt sin egen hund, men inte en okänd varg... Om vargen gör något han inte får, så är det flockledaren (Sofia eller Bea) och ingen annan som ska gripa in och säga ifrån. Något annat accepteras inte i vargflocken.

Närkontakt Varg
Äntligen var ögonblicket inne, då vi kunde gå in till vargarna.... några låg högt uppe på en klippa,
och iakttog oss med sina gula ögon... en låg behagfullt vilande vid foten av en tall, och en annan dök ljudlöst upp bakom några stenar.... ”jaha, dax för besök igen... få se om det blir något intressant idag.”
Det är svårt att sätta ord på vad man kände just då, när vargarna närmade sig, lugnt och värdigt, för att hälsa på oss. Det var mäktigt! Man kände... inte rädsla... men respekt - eller nästan som en vördnad och djup beundran för dessa vackra, kraftfulla djur och tacksamhet att vi fick komma dem så nära.

Under hälsningsproceduren, som tog en bra stund, presenterade Sofia och Bea vargarna för oss: namn, kön, ålder, rang i flocken och individuella egenheter.
I det här hägnet lever sex vargar; tre hanar och tre honor. Att ha djur av båda könen i samma hägn innebär att tikarna måste vara kastrerade. Det skulle inte gå att släppa in turister i ett hägn där det finns valpar. Dessutom vill man undvika inavel.

Några olika flockmedlemmar
Alla vargarna hade namn hämtade från en av Fantasy sagorna: De var alla ungefär fem år och kom från olika djurparker i Sverige.
Ledarvargen hette Tarz och det var han och ingen annan som bestämde i den här flocken. Ett tecken på hans ranghöghet var att han hade betydligt högre svansföring än de övriga – som nästan hade svansarna mellan benen – och att han var den ende som lyfte på benet när han kissade – de andra hanarna satt ner, ungefär som tikarna. Tarz var mycket medveten om sin rang; han hutade åt de andra när de gjorde något de inte fick och han var så trygg i sig själv att han kunde lägga sig på rygg för att bli kliad på magen, omgiven av fyra människor, vilket han var ensam om i flocken. Övriga ville helst bli kliade av en enda person. Tarz bestämde också vilka som fick komma fram och ”mingla” och bli kliade på magen – och vilka som inte fick det. En tik som hette Narnia ville gärna komma fram och hälsa men hon fick en rejäl sittopp – eller snarare ”liggner” - av Tarz, och även av Jade, ledartiken, som själv var en mycket social men även en mycket bestämd varg som ofta aktivt deltog i Tarz´ hårdhänta uppfostran av de övriga, särskilt av Narnia och Lucy som var lägst i rang.
Men även om de två kunde verka lite mobbade ibland, så var de ändå flockmedlemmar som vid matdags var med och åt och tog för sig, precis som de andra – efter Tarz, förstås....
Likaså finns det i ”Vargarnas lagbok” en regel som säger att ingen varg, oavsett rang, får störa en annan varg, (oavsett rang) som ligger och sover. Det betydde alltså att inte ens Tarz fick ge sig på och störa Narnia eller Lucy, när de låg och sov... Schysst, tyckte vi!

Stort vargintresse medförde tidsöverdrag....
Den här söndagen var vargarna på ett utomordentligt gott humör. De tog emot oss på ett fantastiskt sätt – helt enkelt genom att vara sig själva. Tiden bara flög iväg... Och vi hade massor av frågor om vargarna: deras uppväxt, deras liv i hägnet, deras matvanor, deras förhållande till människor, till andra djur, deras sjukdomar mm. Våra guider svarade tålmodigt på alla frågor – men efter en och
en halv timme, påpekade de vänligt att vargarna kanske tyckte att besökstiden var slut för dagen.... Men innan det var dags att gå, bjöds vi på den vanliga avskedskonserten ”skriet från vildmarken”. Bea och Sofia satte sig på marken och började yla... och vargflocken var inte sen att stämma in... de kom störtande från alla håll, sträckte upp nosarna mot skyn och ylade … och som vanligt infann sig urtidskänslan som fick oss alla att rysa....

Sedan återstod bara att ta farväl av vargarna och tacka så mycket för den här gången.... Fortfarande omtumlade av dagens upplevelser begav vi oss hemåt – hem till våra egna, tama ”vargar” - som är så lika sina vilda släktingar – och ändå så olika.... och man må tycka vad man vill om vargar.... men de lämnar ingen oberörd!

Tarz: " Nähä du, Narnia.  Försök inte sticka upp! Här är det JAG som bestämmer...."