Välkommen till Aktiva hundar!

tillbaka	POPULÄR TEMAKVÄLL PÅ DJURSJUKHUSET JÄGARVALLEN Höstens sista evenemang för Aktiva Hundars medlemmar gick av stapeln tisdagen den 24 november 2009, mellan kl. 18:00 och 20:00 ute på Jägarvallens Djursjukhus. Det var Annika Nygren på Djursjukhuset som kom med erbjudandet om en temakväll för hundägare i vår förening och vi var inte sena att tacka ja. Av utrymmesskäl var det bara 15 personer som kunde få delta så det var många intresserade som får ”stå på tur” tills nästa gång tillfälle bjuds. Programmet för kvällen bestod av tre delar: 1) Friskvård 2) Hundpsykologi 3) Smittsamma sjukdomar Först berättade Camilla, en representant för Royal Canin, om ”viktigt att veta” beträffande kosten: rätt foder för rätt hund och fodrets betydelse för mage, njurar och tänder. Alla deltagarna fick en kasse med mat, godsaker och nyttigheter, speciellt avpassad för sin egen hund. Sedan fick vi lyssna till Yvonne Öster, instruktör och hundpsykolog, som arbetar med att hjälpa ”folk som har problem med sina hundar” – som hon föredrar att rubricera sin verksamhet, snarare än ”folk som har problemhundar”... Hon började med att tala om vad man ska tänka på innan man tar sin hund i en hundpark... mycket tänkvärt för oss som jobbar för att få till stånd hundparker i Linköping. Därefter kom samtalet in på vikten av att aktivera eller stimulera våra hundar på rätt sätt, utifrån vad de olika raserna är genetiskt betingade för - agility, brukshundsträning, spårning, jakt, vallning eller som rena sällskapsdjur - allt för att hundarna ska bli harmoniska och må bra. Vi hade hur mycket frågor som helst, och temat hundpsykologi, eller att ”förstå sin hund” hade lätt kunnat fylla hela kvällen. Till sist föreläste Annika Nygren om smittsamma sjukdomar, både de som finns i Sverige och de som kommer från utlandet: Hon började med noskvalster, kennelhosta, och valpsjuka, för att sedan komma in på rabies, leprospinos och många andra mycket allvarliga, från utlandet kommande sjukdomar. Hon förklarade hur de smittar, vilka symptom de har, och hur de behandlas. Vaccinationer är ju naturligtvis mycket viktiga i förebyggande syfte – men lika viktigt är även att hundägare tar sitt ansvar för att dessa sjukdomar inte ska spridas i vårt land, genom att inte ta in sjuka hundar och genom att vara noga, både med att vaccinera sin hund vid utlandsresor och med att följa befintliga karantänsbestämmelser. Vi ber att få tacka Annika och Yvonne och Camilla för en mycket intressant och trivsam kväll och hoppas att tillfället kan komma igen, så att flera av våra medlemmar kan få vara med detta evenemang. BESÖK HOS HUNDENHETEN VID POLISMYNDIGHETEN I ÖSTERGÖTLAND Söndagen den 25 oktober 2009, var en riktig höstruskdag med regn och blåst, men ca 15 personer från Aktiva Hundar ville inte missa besöket vid hundenhetens träningsanläggning i Viggebyholm utanför Grebo. Vi välkomnades av chefen för hundenheten i Östergötland kommisarie Torgny Hultin som tillsammans med polisinspektör/hundförare Mimmi Lindgren med hunden Humla stod för eftermiddagens program. Sverige har ca 400 polishundar Programmet började inomhus med intressant information av Torgny Hultin. Han berättade bl a att det finns ca 400 polishundar i Sverige. Varje län har en egen hundenhet som tränar i respektive län. All central utbildning för polishundförare sker i Karlsborg i Västergötland som t ex grundutbildning som hundförare, instruktör samt besiktningsman. Den veckovisa träningen, som är underhållsträning, utförs hemma i respektive län/träningsplats. Många års träning för att bli polishund När man efter urval hittat en lämplig hund måste den först klara ett godkänt mentaltest innan träning som polishund kan börja. För att få använda hunden i tjänsten måste först tjänstbarhetsprov 1 avläggas. Det innehåller några lydnadsmoment, en timma gammalt terrängspår och hunden ska också kunna avvärja ett överfall på föraren. Högst ett år efter avlagt tjänstgöringsprov 1 ska tjänstgöringsprov 2 avläggas. Det innehåller lite mer i lydnadsmoment samt längre spår i tid och längd samt fasttagande av flyende och vindmarkering av figurant. Träning är ”färskvara” Efter ytterligare ett år ska tjänstgöringsprov 3 avläggas. Där ingår ytterligare några moment som att leta efter föremål, eftersök av person inomhus och utomhus. Detta 3:e tjänstgöringsprov måste sedan avläggas varje år tills hunden tas ur tjänst. Torgny Hultin berättar vidare att träning är ”färskvara” och behöver kontinuerligt underhållas. Det betyder att hundförarens vidareutbildning tillsammans med utbildning av hunden blir ca 40-45% av tjänstgöringstiden. Torgny Hultin berättar vidare att hundenheten i Östergötland har åtta hundar i kategorin ”allmänna polishundar”, men som enheten vidareutbildat ytterligare på att söka efter narkotika. Hundenheten har också två kriminalsökhundar som också är ”allmänna polishundar”, men är specialutbildade på att leta efter avlidna personer, blod och sperma. Mimmi – Sveriges bästa kvinnliga hundförare Hundföraren Mimmi Lindgren visade ute på träningsplanen flera praktiska moment med hunden Humla av rasen Malinois. Vi som åskådare imponerades av Mimmis och Humlas arbete. Ekipaget visade bl a flera lydnadsmoment bl a fasttagande av flyende person här gestaltad av Torgny Hultin samt Humla sökande after gömnd narkotika, som hon är specialtränad på. När Mimmi, för ca 4 år sedan, började arbeta som hundförare blev hon Östergötlands första kvinnliga hundförare. I september 2009 utsågs Mimmi till Sveriges bästa kvinnliga hundförare vid Polishunds SM i Norrköping. Det var en mycket nöjd och imponerad grupp som efter en mycket fin eftermiddag vände hemåt – det var så intressant att vi vid den praktiska uppvisningen inte ens märkte hur blöta vi blev av regnet.
	Tv. Chefen för hundenheten i Östergötland kommisarie Torgny Hultin informerar om hur polishundar väljs ut och tränas. Till vänster syns polisinspektör/hundförare Mimmi Lindgren, Sveriges bästa kvinnliga hundförare 2009. Till höger h Hundförare Mimmi Lindgren förklarar här hur hunden Humla på kommando ska ta fast en flyende person. Torgny Hultin agerar figurant.
bilder - närkontakt varg	NÄRKONTAKT MED VARG 2010 års möte med vargar ägde rum Söndagen den 17 oktober kl. 13:15. Solen sken och humöret var på topp hos de tio deltagarna från AhiL som samlats utanför entrén till Kolmårdens Djurpark för att invänta guiden som skulle sammanföra oss med vargarna. Guiden visade sig vara två stycken: Helene och Sofie, båda jättetrevliga, kunniga och proffsiga tjejer. I år hade vi önskat att få besöka hägnet med djurparkens yngsta vargar och man hade hörsammat vår önskan. Vi skulle få möta nio ungvargshanar ”i slyngelåldern” och förväntade oss ett gäng halvstora, vilda – eller åtminstone rejält bråkiga – ungvargar. När vi kom in i hägnet visade det sig, tvärtom, att de nio slynglarna var betydligt lugnare än de vuxna vargar vi träffat vid våra tidigare besök. Guiderna sade att dagsformen kunde variera enormt mycket i flocken och att de tydligen hade en lugn dag denna söndag. Först blev vi som vanligt introducerade för de nio vargarna. De var drygt ett år gamla, redan jättestora och otroligt vackra djur och alla hette ”Varg” - fast på nio olika språk. (En hette t. ex. ”Kurt” som betyder varg på turkiska) Slynglarna kom fram, lugnt och värdigt, och nosade och hälsade – och kollade om det fanns något intressant att knycka. Men det förekom inga bråk eller rangstrider, de hade inte hunnit bli vana att bli kliade på magen och de ”hälsade inte omkull” någon besökare. Kort sagt; de var sig själva – och vi var där på deras villkor - inte för att bli underhållna, utan för det storslagna i att få komma dem så nära. Innan det var dags för oss att gå, satte sig guidetjejerna ner på marken och började yla... då blev det fart på vargarna! Alla nio kom störtande från olika hörn i hägnet. De samlades upphetsat kring flickorna, hoppade på dem, klättrade på varandra och försökte stämma in i ylandet. Det gick inte så bra, eftersom de var så unga och oövade – kanske var de i målbrottet också.... Men de gnällde och skällde och tjöt så gott de kunde.... och med den avskedskonserten ringande i öronen, fick vi tacka vargar och guider för besöket. Vi kommer gärna igen – för vargar man får aldrig nog av ....
bilder - närkontakt varg	AKTIVA HUNDAR OCH ”NÄRKONTAKT VARG” Söndagen den 18 oktober 2009, var det dags igen för Aktiva Hundar att göra ett nytt besök hos vargarna i Kolmården. Den här gången var vi tretton medlemmar som, förväntansfulla och med lätt förhöjd puls, samlades i den bleka höstsolen, utanför djurparkens huvudentré, redo för projekt ”Närkontakt Varg”. Och även denna gång blev mötet med vargarna en oförglömlig upplevelse! Förberedelser inför mötet Vår guide hette Birgitta, och hon introducerade vargarna för oss på ett imponerande kunnigt och proffsigt sätt. En nyhet sedan förra besöket var, att vi fick lämna våra jackor och alla ”stöldbegärliga” tillhörigheter (plånböcker, snusdosor, handskar, halsdukar mm.) i en stor låda utanför slussen till hägnet. I stället fick vi ta på oss Kolmårdens egna – före detta vita – jackor, som luktade varg och var fulla med stora, leriga tassavtryck... Birgitta förklarade att det var lugnast för besökarna att byta jacka innan man gick in, eftersom det tidigare hade hänt att nyfikna vargar hade fattat (för stort) tycke för jackor av vissa material och modeller och börjat bita och dra i kapuschonger, flikar och stroppar, så att en och annan jacka hade blivit förstörd... Kolmårdens jackor som redan luktade välbekant, var inte lika spännande för vargarna – och dessutom var de redan i ett sådant skick, att ett par tassavtryck mer eller mindre, inte spelade någon roll... Tre förhållningsregler När vi stod där, utanför slussen till varghägnet, samtliga iförda Kolmårdens off-white-brunfläckiga jackor (inte olikt en grupp förrymda straffångar...) gav Birgitta oss tre förhållningsregler inför mötet med vargarna: På vargarnas villkor Kom ihåg att ni är här på vargarnas villkor! Som okänd besökare bör man redan från början utstråla lugn och vänlighet. Det sker bäst genom att man ”intar en låg profil” dvs. sätter sig på marken, på en sten eller stubbe, och lugnt låter vargarna komma fram och hälsa. Och hälsar, det gör de på vargmanér, genom att slicka er i ansiktet, företrädesvis i mungiporna ( Obs! de är renare i munnen än era egna hundar...!) Att stå upprätt, eller att börja gå mot en varg eller att stint se den i ögonen, uppfattas som fientligt – eller i varje fall oroande – och kan utlösa ett oönskat beteende. Om ni skulle råka bli ”omkull-hälsade” av en varg, behöver ni inte bli rädda – men det är bra om ni sätter er upp genast – för om ni ligger kvar på marken, så lockas de andra i flocken dit, och tumult kan uppstå. Vargarna är nyfikna och ”tjuvaktiga” Håll hårt i era kameror för vargarna gillar att knycka allt de kommer åt... och har de väl fått tag i något, så är det deras byte och det lämnas inte tillbaka frivilligt... och framför allt inte i samma skick som innan... Bara flockledaren får ”läxa upp” en varg Om en varg försöker knycka något eller börjar dra i dina kläder, så ska du inte själv säga till den – man kan huta åt sin egen hund när den är olydig, men inte ”läxa upp”en okänd varg. Skulle vargen göra något han inte får, så är det flockledaren och ingen annan som ska ingripa och säga ifrån. Något annat accepteras inte i vargflocken. Mötet... Så var äntligen ögonblicket inne, att gå in till vargarna.... som låg högt uppe på en klippa och lapade sol, samtidigt som de vaksamt iakttog oss med sina gula ögon... Väl inne i hägnet gick vi och satte oss på en sten eller trästam och väntade... och en efter en, kom vargarna ner, lugnt och värdigt, för att hälsa och bekanta sig med oss. Det var mäktigt! Man fylldes av beundran för dessa vackra, kraftfulla djur och tacksamhet över att vi fick komma dem så nära. Under hälsningsproceduren, som tog en bra stund, presenterade Birgitta de sex vargarna för oss: namn, ålder, kön, rang i flocken och individuella egenheter. I det här hägnet lever sex vargar; tre hanar och tre tikar. Att ha djur av båda könen i samma hägn, innebär att de måste vara kastrerade. Det skulle inte gå att släppa in turister i ett hägn där det finns valpar. Dessutom vill man undvika inavel. Tre olika flockmedlemmar Högst i rang var Tarz, ledarvargen och det var följaktligen han som bestämde över de andra i flocken. Ett tecken på hans ranghöghet var t.ex. att han var den ende av hanarna som lyfte på benet när han kissade – de andra hanarna satt ner, ungefär som tikarna. Tarz var mycket medveten om sin rang och han var så trygg i sig själv att han kunde lägga sig på rygg för att bli kliad på magen, omgiven av fyra människor, något som han var ensam om i flocken. Av tikarna var det Jade som hade högst rang. Hon var en mycket social och cool varg som avspänt och vänligt gick runt och bekantade sig med oss alla. Lägst rang i flocken hade den unga tiken Lucy. Hon låg och halvsov bakom en tall, nedanför klippan där den övriga flocken höll till, när vi kom in i hägnet och hon var inte riktigt med, när de andra kom fram och ”minglade” med oss. Men Birgitta berättade att även om Lucy kunde verka lite mobbad ibland, så var hon ändå flockmedlem och vid matdags var hon med, och åt och tog för sig, precis som de andra – efter Tarz, förstås... Vargintresset ledde till tidsöverdrag... Vår grupp var enormt intresserad och väl påläst om ”canis lupus lupus” och vi hade tusen frågor till Birgitta: om vargarnas uppväxt från valpar till vuxna individer, deras liv i hägnet, deras matvanor, deras förhållande till människor, och till andra djur, ylandets betydelse för den egna, och för andra flockar... Och Birgitta svarade med stor sakkunskap på allt vi ville veta... Det var bara det, att vi totalt glömde bort tiden (normalt en timme per besök) så Birgitta fick till slut – efter drygt en och en halv timme – påpeka att det kanske var dags att ta farväl av vargarna för den här gången.... ”Postlupum” Underbart är kort, heter det ju. Besöket var – med råge - över....så nu återstod det bara för oss att slita oss från vargarna och tacka vår duktiga guide, byta om till våra egna jackor och bege oss till våra bilar, fortfarande omtumlade av dagens upplevelser - men en sak var vi säkra på: det här var inte sista gången vi ”dansar med vargar”....